En liten pojke i förstora skor säger; jag ska nog lyckas.

Världen skrämmer mig.

Mest skrämmer det mig att jag inte kan göra någonting åt det som skrämmer mig.

Jag kan inte stoppa kapitalismens orättvisa system, jag kan inte störta patriarkatet,
inte få bort den absurda slakten av individer som inte har gjort arten människa någonting ont, och inte heller kan jag få världens alla co2-utsläpp att försvinna.


Jag har blivit så blödig sen jag blev mamma.
Igår grät jag till exempel av sorg och ilska över en person (idiot) som lät sin bil gå på tomgång i tio minuter utanför balkongen där jag och Alfred satt. Inte för min skull grät jag. Men för mitt barn, vars luft han ska använda resten av livet, sakta men säkert förvandlas till gift.


Folk säger att jag tänker för mycket, att en inte kan tänka som jag för
"då kan en ju inte leva".

Men jag kan inte, och vill inte, stänga av.
Jag vill inte bli likgiltig.
För i samma stund jag skulle bli likgiltig skulle jag bli egoistisk,
och egoism är enligt mig, roten till ondska.


Kan hända min öppenhet för verkligheten blir mitt förfall.
Men då har jag i alla fall kämpat.
Gjort allt jag kan för att ge mitt barn en värld som inte styrs av ondska,
utan av kärlek och respekt mot alla levande ting.

Det okända.

Att slänga sig ut i det okända.
Är otäckt. Obehagligt. Läskigt.

Men nödvändigt för att kunna leva och inte bara överleva.

Kanske är det som det känns, farliga huggtänder och vassa klor som väntar där.
Eller så är det något himmelskt.
Något hemligt bra som får mig att fnittra.
Glittrande ögon och fjärilsmagar.

Socker

I fredags skulle vi se på film och äta godis hade vi bestämt.

Det gjorde vi också. Varsin påse av ICA:s nya veganska och kemikalielösa godispåsar.

Gott var det.

Men; mådde sjukt dåligt efteråt; huvudvärk, illamående, frossa och hela jag skakade.
Höll i sig till typ fyra på morgonen - inte kul!

Funderar på om det var en slags reaktion på att det blev så mycket raffinerat socker på en gång. Äter ju aldrig det annars.

Skumt i alla fall.

Skriver och skriver

men kommer aldrig till dörren.

Lite så känns det.
Uppsatsen alltså.

Tur i alla fall att det är ett ämne jag har valt själv och alltså finner intressant.


Hepp!

Jag hjärtar

Ett litet hyllningsinlägg.

Som vegan är det inte alltid så lätt att äta ute på nya ställen.
Så när en då hittar fina restauranger och liknande ställen som inte suckar högt när en ber om något veganskt, eller är helt ointresserade till att komponera en fin middag till en vegan tycker jag att det är min skyldighet att hylla dem.

I helgen var jag i Jönköping.
Min syster skulle disputera och det betydde att det blev en del måltider som andra skulle fixa.
Självklart var jag lite orolig innan (pga det jag skrev om i ovanstående stycke).
Nu i efterhand kan jag säga att min oro var obefogad.

Min första hyllning går till Restaurang Guvernören. Jättetrevlig och tillmötesgående personal som utan problem fixade en superfin vegansk lunch till mig. Extremt god var den också!

Den andra hyllningen går till Kastrullhäxan, cateringfirman som fixade maten till kvällens fest.

Sista hyllningen går till hotellet vi sov på. När vi checkade in frågade jag om utbudet av veganska alternativ på frukostbuffén. Det fanns mycket jag kunde äta av det som fanns och utöver det fick jag själv komma med önskemål. Jag bad då om soyghurt, vilket fixades utan några problem.

Det var allt för den här gången.

Tjipp!

I onsdags tog jag beslutet, att bli vegan igen.
Känns fint och det kommer gå så mycket bättre den här gången.

Sist jag var vegan använde jag det som en ursäkt att slippa äta.
Den här gången är det av helt andra, mer lämpliga orsaker;
bättre för djuren, bättre för miljön och bättre för mitt mående.