Fasaden har rämnat
jämnats med marken,
kvar är jag
med blottad insida.
Han ser på mig.
Ser in i mig.
Ser min själs älskare,
kylan och ärren som finns,
efter år av förakt.
Ändå står han kvar
och hela hans person
ger mig den känslan
jag så länge varit utan.
Äntligen
får jag visa mig svag.
Äntligen
får även jag
känna trygghet.
Kram från Stina:-)
SvaraRaderaJa, men vi är väldigt tokiga här förstår du.:-D Kram
SvaraRadera