Sjukdomsinsikt...

I 12 år har jag haft min ätstörning.
Tolv år.
Det är mer än halva mitt liv.
Jag har inte haft ett normalt förhållande till mat sedan jag var barn.
Den fanns med mig hela min tonårstid.
Men det är endast i två år jag har förstått att det är en sjukdom jag är sjuk i.
Då var det helt normalt att kräkas efter maten. Inget konstigt alls.
Då var det självklart att man kunde leva på 400 kalorier om dagen. Inga problem.
Nu känns det så bisarrt. Nästan vulgärt.
Skillnaden nu är tydligen att jag har en sjukdomsinsikt.
En insikt om min sjukdom.
Jag vet inte om det är så enkelt.
Att få mig förstå att mitt beteende inte var normal var inte svårt.
Det svåra är att få mig att lämna den identitet jag har skapat runt min sjukdom.
Det är liksom demonen och jag.
Vi lever i symbios med varandra.
Ingen överlever utan den andra.
Tror jag.
Eller?
Kan det vara så att jag faktiskt är någon?
Även om jag inte har demonen flåsandes i nacken?
Kanske.
Det kan ju vara värt att prova.

Men jag är rädd för att misslyckas.
Det är därför det är så svårt.
Att släppa taget.
Att ta ett kliv bort ifrån honom.
Att stå på egna ben.
Att göra vad jag vill.
Att bli fri.