Förlossningsberättelse.

En liten notis innan jag börjar; från och med att jag kom in till förlossningen var jag hög på morfin och lustgas, så jag kommer inte ihåg allt precis som det var. Men jag ska göra mitt bästa.

Det började med att jag vaknade klockan fyra på morgonen den 11/1 med en känsla i nedre delen av magen som man skulle kunna jämföra med mensvärk. Efter en stund försvann den, men kom tillbaka igen efter ett tag.
Jag petade på Simon som yrvaken började "klocka". Det gick ca 10 minuter mellan dem. När klockan närmade sig sex ringde vi till förlossningen.
Eftersom det fortfarande gick så pass lång tid mellan värkarna rådde de mig till att ta det lugnt, vila så mycket som möjligt och ringa tillbaka när det gick ca 4-5 minuter mellan värkarna.
Ta det lugnt! Jo pyttsan, det var ju väldigt lätt!
Jag satte igång med massor annat. Packa om BB-väskan till exempel:


Dagen sniglade sig fram och värkarna bytte karaktär, nu blev de oregelbundna och varierade i styrka.
På eftermiddagen kom svärmor, tur det, då hade vi någon som kunde ta hand om katterna när (om!) vi fick åka in!

Ingenting hände, varken på kvällen eller natten. Jag var väldigt besviken när jag vaknade på morgonen den 12/1.
Nåja, då kunde vi ju alla fall använda tvättiden vi hade satt upp oss på idag! Tänk positivt!
Idag var värkarna i alla fall något starkare, men fortfarande väldigt oregelbundna.
Jag flängde runt hela dagen, tvättade och plockade och var allmänt rastlös. Gjorde dock paus under varje värk och andades mig igenom dem. "Tänk på Nalle Puh, när du andas ut, då vet du att du gör rätt" som Marita brukar säga.
Klockan 19.15 sa jag till Simon att ställa in en stol i badkaret och duscha mig över magen och ryggen, för att jag skulle slappna av, eftersom det gör att processen går fortare.
Jag var färdig vid åtta och då gick jag och la mig framför TV:n. Jag var gråtfärdig för att ingenting hände. Och då, ÄNTLIGEN, 20.45 gick vattnet! Simon ringde förlossningen, och de sa åt oss att inte stressa utan ta oss till förlossningen i lugn och ro.
Lite stressad blev jag nog ändå (hallå! Jag skulle ju snart föda barn!)
Simon ringde efter sjuktransport och klockan 22.00 var vi då äntligen på väg!
22.30 var vi framme på förlossningen i Kristianstad. Jag var jättenervös och ville helst av allt börja gråta. Skulle man eventuellt kunna få ångra sig nu? Inte det? Okej...
När vi kom in på förlossningen mötes vi av världens mest underbara undersköterska. Jag minns inte vad hon hette, men hon luktade väldigt gott och hade världens sötaste leende. Ett bättre mottagande kunde vi inte ha fått.
De satte på mig CTG-apparaten för att ha koll på värkarna och på Nanos hjärtslag (Det var ju fortfarande Nano här).


Det som jag håller i på bilden är masken till lustgasen. Lustgas är helt underbart, jag vägrade släppa den!
Utöver lustgas fick jag även akupunkturnålar satta, fyra stycken längst ner i ryggslutet, en i ljumsken och en i huvudet. Jag fick också en morfinspruta på förnatten för att jag skulle kunna få lite sömn. Jag fick ingen djupsömn direkt, men lite sov jag nog, mellan värkarna.
När klockan var sex på morgonen den 13/1 kom barnmorksan in (hon luktade väldigt mycket kaffeandedräkt, men var väldigt snäll ändå). Hon satte värkstimulerande dropp eftersom värkarna inte hade kommit igång så mycket som de hade velat under natten.
Efter detta har jag inget som helst tidsbegrepp! Jag var så att säga väldigt inne i mitt.
Saker som hände fram tills Alfred föddes var i alla fall att de upptäckte att han låg lite galet, putade upp med näsan. Därför ville de att jag skulle vara i upprätt ställning ett tag (jobbigt!) De höjde upp ryggdelen på sängen så mycket det gick, så fick jag liksom hänga över den. Det var ganska jobbigt, men Simon peppade mig, höll upp små Nanokläder framför mig, bland annat.
Efter detta flyttade jag över till att sitta på en pilatesboll och luta mig över en saccosäck som låg i sängen. Även här var Simon engagerad, han fick en grej att massera min rygg med. Detta var så mycket skönare (eller, mindre jobbigt) än att stå upp.
Jag vet inte hur lång tid allt detta har tagit, men helt plötsligt hände något och jag minns att jag sa till Simon: "var inte det där en krystvärk så heter jag Bertil".
Mycket riktigt, det var en krystvärk!
Det var nu det blev riktigt jobbigt. Så svettig som jag blev under "utdrivningsskedet" har jag nog aldrig blivit. Det stämmer nog, som jag har läst, att gå igenom en förlossning är som att springa ett maraton!
Min upplevelse av hela förlossningen var att det var krystvärkarna som var jobbigast och gjorde ondast, eller, själva värkarna gjorde inte ont, det var snarare "skönt" på ett sätt... Det var tiden mellan krystvärkarna som gjorde ont! Det var väldigt frustrerande att inte få trycka på när det var det enda man ville göra!
Men, det knäppa är att jag nu inte kommer ihåg alls hur ont det gjorde...
Så äntligen, klockan 14.36, kom han, vår lilla söta fina Alfred;

Han såg lite ut som en alien, med sitt avlånga huvud. Han började tutta på en gång.
Simon har sagt nu i efterhand att han aldrig kommer glömma mitt ansiktsuttryck när jag fick upp honom på bröstet. Det var tydligen som "en blandning av alla positiva känslor som finns". Detta kan nog stämma, eftersom det var precis så jag kände mig.
Efter att vi tagit igen oss (alla tre) i några timmar, fick vi grattisfika av personalen;



Det var nog det godaste jag någonsin ätit. Eller så var jag bara väldigt hungrig. Jag hade ju inte ätit något sen klockan fem dagen innan, ett dygn alltså!

När de hade vägt och mätt honom (3765 g och 52 cm) tog jag mitt livs skönaste dusch. Sen fick vi åka upp till BB, eller, det var bara jag och Alfred som fick åka (rullstol), Simon fick gå själv. Men jag undrar om inte han var i större behov av rullstol än jag.

Avslutar med en bild på en trött med glad pappa;