Den overkliga verkligheten.

Det är otäckt hur en känsla av att vara tjock får min spegelbild att växa framför mina ögon.
Jag ser ju. Men samtidigt vet jag att det inte händer på riktigt.
Känslan slåss mot förnuftet.
Känslan har vunnit länge nog.
Dags för förnuftet att få stå som ensam segrare.
Egentligen borde det vara så.
Men steget som borde vara litet känns som en mil. Minst.
Varför kan man undra?
Skräcken för att misslyckas är mitt svar.
Rädslan för att ramla tillbaka.
Om man är tomhänt har man ingenting att förlora,så går tanken ibland.
Det jag glömmer då är att jag redan har något som kan förloras.
Livet. Och allt vad det innebär.
Det kan jag inte använda på bästa sätt om jag lägger mig ner och ger upp.
Det gäller att kämpa.
Det ska jag göra.
För livets skull.