Att känna igen sig...

När man går och tänker på saker.
Saker som kan vara tunga, jobbiga...
Eller helt galet underbara.

När jag sitter där på bussen,
försjunken i min egen ipod-värld,
och det kommer en låt, som sätter ord på precis allt jag har känt de senaste dagarna...

Då känner jag lycka.
För jag vet att jag inte är ensam,
om att tänka och känna som jag gör.
Det är en liten tröst,
i denna gråblaskiga värld.

Du kanske sa nånting som ingen alls förstod
Och som du ångrade men som du ändå sa
Du kanske gick ett steg för långt för dom försoffade
Så att dom inte såg att det var bra

Du ville ändra på dig själv och på din värld
Men fick då ofrivilligt se att den var seg
Livet är en dans på rosor
Men det är en dans med svåra steg

Du ville visa att du fanns och att du levde
Och att inte allt var lika dött som dom
Du ville se alternativ i allt som inte var nåt bra
Och att det gick att göra om

Du ville bara hjälpa till och vara snäll
Mot dom som praktiskt taget ingenting förstår
Du ville bara göra gott och ändå fick du namnet Fröken svår.