Text från det förflutna...

Den här texten... Handlar om...
Mig, min demon och Simon.

21/9 2009:

Fasaden har rämnat.
Allt jag byggt upp som ett skyddande skal runt omkring mig,
under flera år, revs ner på några sekunder.
Jag får inte visa mig svag.
Jag har en demon i mig som river och sliter.
Han skriker om nätterna.
Men han är min hemlighet.
Han är min vän och älskare.
Men så jag hatar honom.
Han tvingar mig att vara någon jag inte är.
Han har fått mig att välja bort allt jag håller av.
All uppmärksamhet ska vara riktad mot honom.
Något den också är.
Jag har vigt mitt liv åt honom och alla hans krav.
De senaste åren har han varit mitt enda sällskap.
Men något hände just.
Någon, som såg skalet,
blåste lätt på det och det rasade som ett korthus.
Här står jag nu, naken och blottad.
Han ser detta vidunder som huserar i mig.
Han ser hur min demon länsat mig på känslor.
Så bara bitterhet och rädsla fins kvar.
Hans varma ögon ser rakt på mig.
Rakt igenom mig.
Jag förväntar mig att han ska vända ryggen mot mig och gå sin väg.
Men han står kvar.
Han lägger sina mjuka, varma armar om min spetsiga och iskalla kropp.
"Allt blir bra", säger han.
Och jag känner hur isen runt min själ sakta börjar smälta.
Taggtråden som så länge varit hårt virad om mitt hjärta,
börjar viras upp av hans ord.
En känsla jag inte haft sedan jag var barn och satt i mammas knä,
börjar nu leta sig in i mig.

En liten svart kanin.

Bilder från The Arkspelningen 26/3

Tagna med mobilkameran, därav kvaliten.

Tiden går, om hundra år, är vi stjärndamm min vän.

Tiden bara springer iväg, allt går så snabbt och jag vet inte hur jag ska få den att räcka till.
Med tanke på att jag är en sån där fånig förstagångsmamma som jag svor på att jag inte skulle bli, en som tycker att allt min lilla pöjk tar sig för är helt fantastiskt häpnadsväckande, skulle jag helst av allt vilja sitta och titta på Alfred hela tiden. Men det går ju inte. Tyvärr. Så mellan varven som han sover, eller är på bra humör och vill ligga i babysittern, får man styra med allt det andra. Och allt det andra är ju inte vad som helst! Planera bröllop och dop är viktiga grejer som inte görs i en handvändning. Har hållt på med placeringskorten i två månaders tid nu och börjar äntligen se slutet på det. Skönt det, eftersom jag inte tror att mitt karpaltunnelsyndrom blir bättre av den sortens rörelse...
På tal om det måste jag ringa arbetsterapeuten nästa vecka eftersom domningarna inte vill ge med sig. Hoppas jag slipper operation, i alla fall på den här sidan av sommaren eftersom det skulle sätta en del käppar i hjulen...