Lena 60

Om vi alla staplar, alla saker som vi har.

Ovan på varandra, som ett torn.
Tror du att vi nånsin hittar, någonting i himlens ficka.
För molnen gömmer säkert någonting

Jag vill.
Vara allt som jag saknar.
Titta ner från Himalaya, på alla ni som ler.
Och ta mig.
Till en stad utan saknad.
Till ett land som har allt det där som fanns när vi var små.

Och allt jag ville göra när jag var tretton år.
Var att sjunga längst fram i ett band.
Och inte känna något ansvar,
aldrig någonsin bli som pappa,
men vi dör ju alla inuti.

Jag vill.
Vara allt som jag saknar.
Titta ner från Himalaya, på alla ni som ler.
Och ta mig.
Till en stad utan saknad.
Till ett land som har allt det där som fanns när vi var små.

Inatt, så vill jag va helt fri.

Fasaden har rämnat

jämnats med marken,

kvar är jag

med blottad insida.

Han ser på mig.

Ser in i mig.

Ser min själs älskare,

kylan och ärren som finns,

efter år av förakt.

Ändå står han kvar

och hela hans person

ger mig den känslan

jag så länge varit utan.

Äntligen

får jag visa mig svag.

Äntligen

får även jag

känna trygghet.

Emil Jensen

Ghana mot Italien, ingen aning vem som vann
Regn som aldrig föll på hela sommaren du försvann
Du tog dig hem, men hem till vem?
Du lämnade inga spår

Ghana mot Italien, ingen aning hur det går
Jag letade tecken bland pinnar på marken
och stjärnor i skyn, men ingenting från dig
Vid ett hav i en stad vid din grav
Men ingenting där än; dig känner jag igen

Du gav dig av och i ett slag kom sommarens första dag
Tragiskt, men så magiskt, ingen tid att vara svag
Finns det en chans att du finns någonstans
ska jag hitta dig nu, för bara du är du
Som ett djur, som ett träd, som en vind

vad hände dig sen?
Dig känner jag igen
Dig känner jag igen

Ghana mot italien, ingen aning vem som vann
Regn som aldrig föll på hela sommaren du försvann
Du tog dig hem, men hem till vem?
Du lämnade inga spår

Ghana mot Italien, ingen aning hur det går
Jag såg mig i spegeln, då såg jag dig där
och jag hörde din röst när jag pratade för mig själv
Du är här
Du är någonting jag bär
Du är nått jag har på känn
dig känner jag igen
dig känner jag igen
dig känner jag igen

Processkrivning utifrån bilden "Kvinna i blå krage", av Picasso.

Fasaden har rämnat. Allt jag byggt upp som ett skyddande skal runtomkring mig, under flera år, revs ner på några få sekunder. Jag får inte visa mig svag.
Jag har en demon i mig som river och sliter. Han skriker om nätterna. Men han är min hemlighet. Han är min vän och min älskare. Men så jag hatar honom. Han tvingar mig att vara någon jag inte är. Han har fått mig att välja bort alla jag håller av, all uppmärksamhet ska vara riktad mot honom, något den också är. Jag har vigt mitt liv mot honom och alla hans krav. De senaste åren har han varit mitt enda sällskap.
Men något hände just. Någon, som såg skalet, blåste lätt på det och det rasade som ett korthus.
Här står jag nu, naken och blottad. Han ser detta vidunder som bor och huserar i mig. Han ser hur min demon har länsat mig på känslor så att bara bitterhet och rädsla finns kvar. Allt detta ser han. Ändå står han kvar. Hans varma ögon ser rakt på mig. Rakt igenom mig.
Jag förväntar mig att han ska vända ryggen mot mig och gå sin väg. Men han står kvar.
Han lägger sina mjuka och varma armar om min spetsiga och iskalla kropp.
”Allt blir bra.” Säger han och jag känner hur isen runt min själ sakta börjar smälta. Taggtråden som så länge har varit hårt virad om mitt hjärta börjar viras upp av hans ord och en känsla jag inte har haft sedan jag var barn och satt i mammas knä vågar nu leta sig in i mig.

Håkan min Håkan <3

Euforisk lycka och tårar som rinner.
Är det vad de kallar VEMOD?


Jag älskar Håkan Hellström. Punkt.

jag vill att du vill som vi vill att det ska vara
orden bara snurrar
jag älskar dig.

allt allt allt jag önskar
finns här
tanken lockar
att släppa det
som skaver
och rivs
och biter
modet kommer
kanske sinom tid
men allt allt allt jag vill ha
finns här just nu.

Min fina Simon

Det är fullt i mig.
Fullt av saker händelser och ord
som vill ut.
Men fast sitter dom. Någonstans i mitten av mig.
Drömmer om galna kvällar och dansande dagar.
Fantiserar om hur det är
utan det som river och gnager.
Utan oron för VAD som kan hända.






Ps. Jag har redan börjat tänka på en önskelista och vad som ska ges bort i julklapp.
Är det normalt?

Ruttet.

Först min cykel och nu min facebook.
Vad är det här???!