Fasaden har rämnat. Allt jag byggt upp som ett skyddande skal runtomkring mig, under flera år, revs ner på några få sekunder. Jag får inte visa mig svag.
Jag har en demon i mig som river och sliter. Han skriker om nätterna. Men han är min hemlighet. Han är min vän och min älskare. Men så jag hatar honom. Han tvingar mig att vara någon jag inte är. Han har fått mig att välja bort alla jag håller av, all uppmärksamhet ska vara riktad mot honom, något den också är. Jag har vigt mitt liv mot honom och alla hans krav. De senaste åren har han varit mitt enda sällskap.
Men något hände just. Någon, som såg skalet, blåste lätt på det och det rasade som ett korthus.
Här står jag nu, naken och blottad. Han ser detta vidunder som bor och huserar i mig. Han ser hur min demon har länsat mig på känslor så att bara bitterhet och rädsla finns kvar. Allt detta ser han. Ändå står han kvar. Hans varma ögon ser rakt på mig. Rakt igenom mig.
Jag förväntar mig att han ska vända ryggen mot mig och gå sin väg. Men han står kvar.
Han lägger sina mjuka och varma armar om min spetsiga och iskalla kropp.
”Allt blir bra.” Säger han och jag känner hur isen runt min själ sakta börjar smälta. Taggtråden som så länge har varit hårt virad om mitt hjärta börjar viras upp av hans ord och en känsla jag inte har haft sedan jag var barn och satt i mammas knä vågar nu leta sig in i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar