Klibb.
Lockas av fina ord.

Klibbar fast.

Jag vill inte vara en sån som är till besvär.

Insidan skrämmer mig.
Man kan inte rymma från sig själv.

Lär mig acceptera.
Men först vill jag förstå.

Hösten...

Den kommer närmare. Lägger sig över mig och försöker kväva mig med sitt mörker.
Varför kan jag inte se det vackra?

Orden fastnar i halsen. Något är ivägen.
Klibbigt.

Vågar inte se.
Vågar inte höra.
Vågar inte känna.

Inte in i dimman, den här gången.

Det sociala arvet.

En del blir kungar och en del blir inte kungar.
De som blir kungar är ju glada förstås.
De som inte blir kungar är ju inte glada,
det är väl inte så konstigt?

Men om man tar sig en extra titt på de som blir kungar,
så ska man strax se att deras föräldrar
ofta är kungar eller liknande.

För om man har en farsa som är på ett visst vis,
så blir man ofta på det viset själv.
Det gäller inte bara kungar,
utan även vanliga knegare.

Om man till exempel är kranförare,
och får barn så kan man va' säker på
att barnet tycker mycket om
lingonsylt till köttbullarna.

Och nu en historia ur det verkliga livet:
Det var en kille låt oss kalla honom N.N.
Han hade en förvirrad mamma,
själv blev han förvirrad.

Och nu en till sann historia:
Det var en duktig tjej,
en dag så sa en lärare:
"din morsa hade jag i Engelska, oh Yeah"
"Men hon var jättesämpig på det,
därför är du också sämpig,
nu sänker jag ditt betyg,
jag tror du får en etta, haha"

Kära lyssnare, vad drar man för slutsats?
Är det upprörande, eller vad är det?
Och det här pågår varje dag,
på jättemånga ställen.

En av mina favoritlåtar när jag var liten.

det här är det roligaste på länge.

Jag ser tillbaks på mörka moln
Som heter ånger sorg och skam
Dom kanske krossar mig en dag
Men till dess var det jag som vann

Hemma från Emmaboda!

Jag har haft sjukt kul, bättre än förra året till och med. Jag har dansat, dansat, dansat, druckit vin, skrattat, dansat och dansat lite till.
Men, nu är det skönt att vara hemma igen.
Man orkar inte festivallivet hur länge som helst.