En liten pojke i förstora skor säger; jag ska nog lyckas.

Världen skrämmer mig.

Mest skrämmer det mig att jag inte kan göra någonting åt det som skrämmer mig.

Jag kan inte stoppa kapitalismens orättvisa system, jag kan inte störta patriarkatet,
inte få bort den absurda slakten av individer som inte har gjort arten människa någonting ont, och inte heller kan jag få världens alla co2-utsläpp att försvinna.


Jag har blivit så blödig sen jag blev mamma.
Igår grät jag till exempel av sorg och ilska över en person (idiot) som lät sin bil gå på tomgång i tio minuter utanför balkongen där jag och Alfred satt. Inte för min skull grät jag. Men för mitt barn, vars luft han ska använda resten av livet, sakta men säkert förvandlas till gift.


Folk säger att jag tänker för mycket, att en inte kan tänka som jag för
"då kan en ju inte leva".

Men jag kan inte, och vill inte, stänga av.
Jag vill inte bli likgiltig.
För i samma stund jag skulle bli likgiltig skulle jag bli egoistisk,
och egoism är enligt mig, roten till ondska.


Kan hända min öppenhet för verkligheten blir mitt förfall.
Men då har jag i alla fall kämpat.
Gjort allt jag kan för att ge mitt barn en värld som inte styrs av ondska,
utan av kärlek och respekt mot alla levande ting.