Torsdag.

Idag har jag lekt med "Tom" hela eftermiddagen. 

Det är inte roligt att leka med honom för jag får aldrig bestämma vad vi ska göra.

Vi hade grupparbete idag på morgonen för att göra ett genrep av morgondagen. Alltså... människor som tror att det är förmer än andra och människor som gör sig själva till martyrer har jag väldigt svårt för. En i våran grupp har båda dessa ljuvliga egenskaper. Läckert!!!!111111111shift

var på lunchstöd på ABC, det gick över all förväntan, men den glädjen höll i sig lagom tills jag gick därifrån, det var då jag sprang på "Tom". Han vägrade låta mig gå hem.

När jag i alla fall så smånigom kom hem trotsade jag honom. Det skulle jag inte ha gjort.

Nu får jag inte äta mer idag för honom. Och jag antar att jag kommer lyda honom. Fast jag egentligen inte vill.

Det är en ständig kamp. Dagligen brottas jag med mig själv. Det tar på krafterna. 

Känslan av att vara splittrad är enorm. 

Min bästa vän och min värsta fiende. han ljuger och luras för att få som han vill. Han är självisk och vill ha mig för sig själv. Jag får inte göra någonting utan att han ska följa med. Han bevakar varje steg jag tar och varenda tanke jag tänker, styr över mina känslor. Jag får inte göra något som jag tycker är roligt om inte han får ut något av det. Han sätter krokben för mig och skrattar när jag snubblar och faller. Ständigt har han ett hånleende på läpparna och han står bredvid mig och viskar ord i mitt öra; "du är ingenting utan mig, det är jag som har gjort dig till den du är idag." Varför tolererar jag detta? Hade han varit en riktig människa hade jag bett honom dra åt helvete för längesen. Men nu är han inte det. Han är en del av mig, en del som från början var väldigt liten, men som med hjälp av min osäkerhet och rädsla har växt sig större och starkare för varje dag. Nu är han så stor så om jag tar död på honom kommer det bli ett stort tomrum i mig. Jag har byggt upp min identitet runt honom, så vem skulle jag vara utan honom? Ingenting är jag rädd.

jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag hatar honom av hela min själ.

(080710) Att leva med diagnosen ätstörning UNS.

Antar att det är svårt att förstå om man inte själv är/har varit i samma situation.

Jag kommer ihåg för ett år sedan. 

Jag hade gått ner 10 kg på mindre än två månader.

Alla var så oroliga. Men jag var för en gång skull nöjd (för stunden).

När jag så smånigom började äta igen var det många som gav mig kommentaren "åhh vad skönt att se att du är bättre nu" (somliga sa till och med bra!). 

Det var nog det sämsta man kunde säga till mig då. 

Som sagt, jag klandrar ingen eftersom jag förstår att man inte vet hur "vi" tänker. 

Men det är lite därför jag skriver sånt här i bloggen, för att på nått sätt ge er inblick i hur det kan vara att leva med ätstörningar.

Jag vill göra någonting bra av det här eländet.

Nehe, nu ska jag ta en diskussion med "Tom" så får vi se om det blir någon gröt ikväll.

Medium kl nio blir det i alla fall :)

Puss på er allihopa.